måndag 18 augusti 2014

Säkerhet, miljö och toaletter

Nu är jag tillbaka igen! Saknat mig?

Indiens premiärminister Narendra Modi höll nu i dagarna ett stort tal till befolkningen. Här valde han att ta upp våldet mot kvinnor. Han talade om våldtäkter, om aborter av kvinnliga foster och om...toaletter. Varför pratade Indiens premiärminister om toaletter? Så här stod det i artikeln jag läste: 
Part of the shift in culture that Modi hopes to achieve is doing away with the practice of outdoor defecation and increasing the number of toilets available in girl’s schools.[...] According to a BBC report, “a senior police official in Bihar said some 400 women would have ‘escaped’ rape last year if they had toilets in their homes.”
 Varför talade han om toaletter, och vad menas med "outdoor defecation". Och varför bloggar jag om detta på en blogg om lantbruk? Låt mig förklara med lite siffror. Alla figurer är tagna från UNICEF och WHOs rapport Progress on Drinking Water and Sanitation 2012 som du kan hitta här.

Open/outdoor defecation betyder precis vad det låter som. Man gör sina behov utomhus, på marken. Det som skrämmer och förvånar mig är att 15 % av världens befolkning fortfarande praktiserar detta. Sanningen är att enbart 63 % av oss har tillgång till faciliteter som på ett hygieniskt sätt ser till att det inte sker någon kontakt mellan människor och mänsklig avföring. Resten får klara sig bäst de kan, med gropar, påsar, utedass, buskar och liknande. Avsaknaden av sanitära lösningar för mänskligt avfall är störst på landsbygden i fattiga länder, vilket kan ses i figurerna nedan.




Avsaknad av ordentliga toaletter är såklart en hälsofara. Dels den uppenbara smittrisken, men även faran i att gå iväg ensam för att förrätta sina behov. På många ställen är hotbilden så stor att framförallt kvinnor inte vågar gå ut på nätterna av rädsla för att bli överfallna. Detta leder till naturligtvis till hälsoproblem. Deras rädsla är inte heller ogrundad, det är inte ovanligt att kvinnor blir våldtagna när de går iväg ensamma.

En annan del i det här är de mer långsiktiga miljöproblemen. I fattiga länder skulle mänskligt avfall kunna vara en stor resurs om man under säker hantering kunde använda det som gödning i odlingen. Men utan något system för hantering av avfall kan det inte ske någon uppsamling eller efterbehandling av det potentiella gödselmedlet. Det finns beräkningar som visar på att 22 % av världens fosforbehov skulle kunna täckas genom användning av mänskligt avfall (Mihelcic et al, 2011). Detta skulle vara en dubbel miljövinst genom att både minska beroendet av fosformineral och dessutom minska tillförseln av näring till vattendrag, sjöar och hav. Samtidigt skulle det ge fattiga jordbrukare tillgång till billig växtnäring.

Kritiker må kalla detta inlägg något långsökt, men jag vill tvärtom hävda att det visar på hur täta samband det finns mellan på ytan helt skilda problem. Det visar även på hur fattigdomsbekämpning och utveckling av infrastruktur hör tätt samman med utformningen av ett hållbart jordbruk och att dessa frågor måste finnas med i planeringen och utförandet av projekt i utvecklingsländer. Genom att använda den kunskap som nu finns kan vi redan från början bygga hållbara system för avfallshantering i de områden då dessa saknas, istället för att upprepa samma misstag igen. Jag hoppas att Indien tar tag i dessa frågor, och jag hoppas att det kan göras på ett modernt och hållbart sätt. Ingen människa ska behöva utföra sina behov på marken.  

Källor:
Mihelcic, J. R., Fry, L. M, Shaw, R. (2011), Global potential of phosphorus recovery from human urine and feces, Chemosphere 84 (2011) 832-839

Word Health Organization and UNICEF (2012), Progress on drinking water and sanitation update 2012, WHO/UNICEF Joint Monitoring Program for Water Supply and Sanitation.