Riskkakor och ny författare

Jag tänkte att vi skulle prata lite om arsenik i ris. Eller ja, tänkte och tänkte, jag blev tillfrågad av Sabina att skriva ett par ord med anledning av Livsmedelsverkets rapport i förra veckan (sammanfattningen finns att läsa HÄR och innehåller mycket saklig information). Och det kan jag ju. Jag är skrivkunnig, har universitetsexamen i livsmedelsvetenskap, och är mån om att hålla mig väl med Sabina. Jag heter Agnes och det här är min syn på riskkakorna.

Risk-kakor

För det första. Det är få saker som fascinerar och skrämmer så som gammalt hederligt giftigt arsenik. Ett grundämne som fängslat författare och förgiftat ovetande folk och fä i alla tider. Fråga bara Erik XIV, den dam som blivit arsenikförgiftad av sin eleganta klänning i scweinfurtergrönt (tyget är indränkt i arsenik, som bildar en giftig gas vid kontakt med fukt som exempelvis svett), eller den stackars häst som arsenikdopades för att se frisk och välmående ut tills hästkrängarn fått igenom sin försäljning, varvid hästen inte var så kry längre. Arseniken är urtypen av något som är farligt, och i största möjliga mån ska undvikas.

För det andra. Matlarm. Är vi inte lite trötta på dom nu? Om vi blundar och känner efter riktigt noga, finns det inte en liten känsla av att ”det kan väl inte vara så farligt”. I tider där äkta mat hyllas, en knappt kan få ett oeko skvätt mjölk i kaffet och sylten möglar i kylen då ingen haft vett att tillsätta konserveringsmedel (den uppmärksamme läsaren kan en nu uttyda var jag står i dessa frågor). Vore det inte lite skönt att bara strunta alla rubriker om hälsokällor och hälsofällor, och bara äta mat. Strunta i allt, och bara äta det som känns bra. Det vore ju ganska skönt, om inte annat som ett mindfulnessexperiment – kan jag äta en måltid utan att tänka på arsenik, kalorier, salt, e-nummer, protein eller vad som nu oroar mig?

Så är vi tillbaka till arsenikriset, och Livsmedelsverket varnande texter. Ska vi bli oroade, och ta rådet på allvar? Äta ris några få gånger i veckan, koka riset i ett överflöd av vatten, och låta små barn gå miste om den gastronomiska sensation som riskakor med riktigt mycket smör är? Jag tror det. Arsenikrislarmet är just ett sådant larm som en ska ta på allvar. Arsenik är både deckarförfattargiftet of choice, och en verklig risk som orsakar onödiga cancerfall bland vanliga levande människor. I Sverige äter vi inte särskilt mycket ris, och vårt grundvatten är inte arsenikförgiftat, men i andra delar av världen ser det annorlunda ut.

Jag rekommenderar att läsa Karin Boyes krönika i DN (2015-10-03), ”En kaka utan arsenik är en bättre kaka”, och därefter äta en omgång sushi i rent dödsförakt. Men sen så ska en nog vänta ett par dagar innan en hugger in på risgrynsgröten

 Hur en kokar risgrynsgröt i ett överflöd av vatten är ett problem för framtiden.

Svensk köttproduktion - Den snällaste skurken?

Hej alla! Ser att folk fortfarande tittar in, så fint! Jag är just nu i Malawi och skriver mitt exjobb, och det kommer komma ett mastigt inlägg om deras jordbruk, historia och politik senare.

För övrigt så har Malawi nyss drabbats av svåra översvämningar, så känner du dig rik och generös skulle en gåva till för exempel Läkare Utan Gränser eller We Effect kunna hjälpa till mycket. 

Tillbaka till kärnverksamheten. Jag blev inspirerad av en diskussion på facebook angående den här artikeln och blev inspirerad till att ge min egen åsikt om köttfrågan.

Jag tycker inte att man ska köpa utländskt kött. Förutom att jag vill värna om den svenska produktionen så är det är i min åsikt oansvarigt att importera mat vi kan producera själva. Vid import har vi ingen kontroll eller påverkan över hur produktionen sker, oavsett om det gäller behandling av djur eller besprutning av grödor. I Sverige har vi byggt upp och fortsätter bygga på regler som vi har kommit överens om i en demokratiskt process, regler som gör den svenska produktionen svårare och dyrare men också säkrare och hållbarare.

Men är den svenska köttproduktionen bra? Jag tycker inte det, Jag tycker den är bättre, kanske för att vi inte har någon regnskog att hugga ner, kanske för att vi har en historia av att (till en viss grad) måna om djurvälfärd. Faktum kvarstår dock att kött är generellt dåligt för miljön. Detta gäller framförallt om man ger kraftfoder till djuren. En förståndig markanvändning skulle i min åsikt innebära en lågintensiv köttproduktion som huvudsakligen sker på mark som inte lämpar sig för odling av annat än vall, och med kraftfoder som producerats som en essentiell del av en genomtänkt växtföljd. Men det är en utopi. Våra svenska djur äter importerat foder, odlat med bekämpningsmedel som är förbjudna i Sverige. Köttproduktionen utomlands sker ofta under högintensiva former som sliter hårt på både djuren och naturen. Det är inte på något sett en hållbar situation.

Jag tror att köttkonsumtion och produktion kan ha en plats i vårt samhälle, men inte i den utsträckning som sker nu. Detta är också en orsak till varför jag är skeptisk mot ekoodlingens motstånd mot fixerat luftkväve (handelsgödsel). Det leder till ett beroende av djurhållning som jag inte gillar, både för att kunna utnyttja gödsel samt för att kunna få in kvävefixerande grödor i växtföljden (som sedan blir foder, tex klöver).

Vi måste fundera på vad hållbarhet är och komma ihåg att den aldrig ser likadan ut. Jordbruket måste anpassas till lokala förhållanden, och kan inte tvingas in i ett regelverk och ges en hållbarhetsstämpel. Framförallt kan man inte jämföra två onda ting och klappa sig själv på axeln för att man inte var värst.

Och slutklämmen om ärtbiffen? Skärpning för fan.