Coop och den nya vardagsmaten

Tjena hej

Coop har en ny kampanj för att få folk att äta mindre kött som heter "Den nya vardagsmaten". Det handlar alltså om att uppmuntra folk till att skona vår miljö genom att äta mer vegetarisk mat. Tumme upp tycker många, medan andra blir arga. Det är nämligen så att det är tack vare djurens betande vi har vackra öppna svenska landskap. Det är också från djuren vi får gödsel så att ekologisk odling kan fungera.

Så. Coop som älskar ekologiskt vill också ha mindre djurproduktion. Hur de löser den paradoxen kan jag inte svara på. Jag däremot, som tycker att handelsgödsel har oförtjänt dåligt rykte (framförallt fixerat luftkväve, fosfor är alltid ett problem i alla system) klappar händerna över denna kampanj. Sanning är faktiskt att vi äter för mycket kött. Det skadar vår hälsa, det skadar vår natur, det skövlar vår regnskog och det höjer världens temperatur. Det är inte hållbart att konsumera 87 kg kött per år (slaktvikt, svenskt genomsnitt). Särskilt inte när vi blir fler och fler människor som ska dela denna lilla känsliga planet. Men jag är också agronom och vill gärna behålla ett svenskt lantbruk. Jag vill fortsätta se öppna beteshagar fulla med blommor. Jag vill att landsbygden ska leva. Jag vill äta svenskproducerad prästost.


Så, vad sägs om att vi börjar äta mindre kött? Vi måste inte ens sluta äta svenskt för att kunna göra en stor skillnad, med tanke på hur mycket kött vi importerar. Kött från djur uppfödda under förhållanden vi inte har någon möjlighet att påverka och som i många fall är mycket värre än för svenska djur. I diagrammet nedan ser du hur stor andel av vår konsumtion som kommer från Sverige. Vad sägs om att höjda den andelen genom att välja bort det importerade köttet och ersätta det med vegetariska rätter? På så sätt vinner både miljön, hälsan och de svenska bönderna.

Svensk andel kött och ägg av förbrukningen. Bild från Jordbruksverket

Låter bra?

Då säger vi så.
 

Fattigdomsfällan

Hej alla!

Ja, jag var ju alltså i Malawi i typ två månader förra året. För er som har dålig koll på alla dessa små afrikanska länder så ligger Malawi i östra Afrika, innanför Mozambique. Det är litet och trångt med en befolkningstäthet på ~152 pers per km2 (jmf Sverige på ~22/km2), men framförallt så är det FATTIGT. Det är så fattigt att ni kan inte tänka er. Det här lilla fattiga landet saknar också både kust och järnväg vilket gör det isolerat. De saknar också nämnvärda resurser som mineraler, kol och olja eller diamanter. Den sektor som främst bidrar till BMP är jordbruket, och den främsta exportvaran är tobak.

Några månader innan jag åkte dit drabbades Malawi av fruktansvärda översvämningar. Stora delar av skörden förstördes. Efter det kom torkan. I april i år deklarerade president Arthur Peter Mutharika "a State of National Disaster caused by prolonged dry spells during the 2015/2016 season"

Så vad händer i ett sådant land när det inte kommer något regn? Ja ni gissade rätt. Allting dör.

Malawi är ett fattigt land med ett fattigt folk. Det finns vatten i Malawisjön, men vem har råd med diesel till pumpar? Vem har råd med slangar? Vem har tid och kompetens att fixa bevattningssystem? Vem kan köpa handelsgödsel, bekämpningsmedel, verktyg?

Svar: I stort sett ingen. 

För att ett land ska kunna utvecklas behöver det kunna producera en produkt och sälja den. Om produkten är fysiska varor behöver de kunna fraktas. En brist på kust och hamnar, på tågräls och på vägar gör att produkten inte går att fraktas. Den går inte att sälja. Inga pengar kommer in i landet, ingen tågräls och inga vägar byggs. Det är en fälla, en fattigdomsfälla. I Malawi är cyklar populära, men det är omöjligt att starta en cykelfabrik. Det är för svårt att importera materialet som behövs. Det samma gäller så klart andra former av industri. 

Ett genomsnittligt hushåll har tillgång till mindre än ett hektar jord för att försörja familjen. På denna plätt odlar man det som ger mest avkastning, mest mat. I Malawis klimat betyder det majs. Du ägnar dig inte åt växtföljder, du har inte möjlighet att lägga en träda eller gröngödsla. Du odlar majs, och under majsen växer det pumpor. Varje år. Så du och din familj ska ha någonting att äta. Har du tur har du plats att odla lite tobak eller tomater att sälja. Och varje år suger växterna bördigheten ur jorden, och varje år minskar din chans för en bra skörd som kan ge dig möjlighet att köpa gödning som kan rädda den. En fattigdomsfälla.

Det finns idéer om att hjälpa dessa bönder ut ur fattigdomen genom att introducera ekologiskt jordbruk och/eller permakultur (ett odlingsystem med många olika växter och djur tillsammans, baserat på perenner och självsående grödor). Det är bra och fina idéer. Men jag tror inte på dem alls. Vi kan inte köra en copy-paste av våra ideal vad gäller ekologisk jordbruk, vi måste kunna se situationen som den är. Vi MÅSTE jobba för att ge fattiga bönder tillgång till handelsgödsel och bekämpningsmedel. Vill vi spara in på användandet av insatsmedel är det vi som borde göra det, vi som har råd att anlita experter, lägga trädor och vänta åratal på att våra perenna växter ska ge sin första skörd. Vi som har traktorer och EU-bidrag och gratis skollunch för våra barn. Vi som är vana vid att äta många olika saker och inte har en matkultur helt baserad på en gröda.Vi ska inte undanhålla en lösning från ett land där majoriteten inte kan vara säkra på varifrån nästa mål mat kommer, bara för att den lösningen inte är i ropet just nu. 

Att inte primärt satsa på att utveckla ekologiskt jordbruk i låginkomstländer betyder såklart inte att man ska släppa tanken på hållbara system. Naturligtvis ska vi stödja en utveckling mot integrerat växtskydd, mot näring i kretslopp och mot säker avfallshantering och minimal kemikalieanvändning. Men vi kan inte förneka att bördigheten i våra jordar byggts upp av ett frikostigt användande av handelsgödsel under efterkrigstiden, och vi kan inte förneka att det är effektivt. Först när det finns en grundtrygghet, ett fungerande samhälle och möjligheter för inkomst som inte kommer från jordbruket så kan vi koppla in värderingar om handelsgödsel vara eller icke vara. Men just nu, för en fattig outbildat människa på landsbygden som inte har möjlighet att mata sin familj, kommer en säck handelsgödsel antagligen göra mer nytta än en kurs om permakultur (om jag fick bestämma skulle man få både och). Och i min åsikt så måste vi släcka branden innan vi kan börja bygga upp något nytt och bättre. Ett system i ständig kris har ingen förmåga att investera för förbättring. 

Bistånd är inte en enkel fråga. Men om du frågar mig, så ska vi som har råd stödja med utbildningar av ekologiska odlingstekniker, men också med handelsgödsel och bekämpningsmedel om det efterfrågas. Vi ska plocka det bästa ur alla inriktningar, och vi ska satsa på att maximera skördar och på att utveckla marknader. Vi ska hjälpa till med verktygen för att länder själva ska kunna bygga upp hållbara odlingssystem och vi ska ta bort de hinder som satts upp för en jämlik global handel. Sann hållbarhet kan aldrig begränsas i regelsystem, utan måste vara dynamisk. Så det är dags att släppa tanken på ekologiskt vs. konventionellt och börja tänka nytt.  

Malawi. Fotograf: Sofie Orvestedt

(Obs. Det jag har skrivit baseras på mina intryck av att vara i Malawi och prata med bönder och lokala experter. Jag är ingen expert på biståndsarbete, så läs gärna mer om ämnet hos andra källor inte du bildar dig en uppfattning)