Fattigdomsfällan

Hej alla!

Ja, jag var ju alltså i Malawi i typ två månader förra året. För er som har dålig koll på alla dessa små afrikanska länder så ligger Malawi i östra Afrika, innanför Mozambique. Det är litet och trångt med en befolkningstäthet på ~152 pers per km2 (jmf Sverige på ~22/km2), men framförallt så är det FATTIGT. Det är så fattigt att ni kan inte tänka er. Det här lilla fattiga landet saknar också både kust och järnväg vilket gör det isolerat. De saknar också nämnvärda resurser som mineraler, kol och olja eller diamanter. Den sektor som främst bidrar till BMP är jordbruket, och den främsta exportvaran är tobak.

Några månader innan jag åkte dit drabbades Malawi av fruktansvärda översvämningar. Stora delar av skörden förstördes. Efter det kom torkan. I april i år deklarerade president Arthur Peter Mutharika "a State of National Disaster caused by prolonged dry spells during the 2015/2016 season"

Så vad händer i ett sådant land när det inte kommer något regn? Ja ni gissade rätt. Allting dör.

Malawi är ett fattigt land med ett fattigt folk. Det finns vatten i Malawisjön, men vem har råd med diesel till pumpar? Vem har råd med slangar? Vem har tid och kompetens att fixa bevattningssystem? Vem kan köpa handelsgödsel, bekämpningsmedel, verktyg?

Svar: I stort sett ingen. 

För att ett land ska kunna utvecklas behöver det kunna producera en produkt och sälja den. Om produkten är fysiska varor behöver de kunna fraktas. En brist på kust och hamnar, på tågräls och på vägar gör att produkten inte går att fraktas. Den går inte att sälja. Inga pengar kommer in i landet, ingen tågräls och inga vägar byggs. Det är en fälla, en fattigdomsfälla. I Malawi är cyklar populära, men det är omöjligt att starta en cykelfabrik. Det är för svårt att importera materialet som behövs. Det samma gäller så klart andra former av industri. 

Ett genomsnittligt hushåll har tillgång till mindre än ett hektar jord för att försörja familjen. På denna plätt odlar man det som ger mest avkastning, mest mat. I Malawis klimat betyder det majs. Du ägnar dig inte åt växtföljder, du har inte möjlighet att lägga en träda eller gröngödsla. Du odlar majs, och under majsen växer det pumpor. Varje år. Så du och din familj ska ha någonting att äta. Har du tur har du plats att odla lite tobak eller tomater att sälja. Och varje år suger växterna bördigheten ur jorden, och varje år minskar din chans för en bra skörd som kan ge dig möjlighet att köpa gödning som kan rädda den. En fattigdomsfälla.

Det finns idéer om att hjälpa dessa bönder ut ur fattigdomen genom att introducera ekologiskt jordbruk och/eller permakultur (ett odlingsystem med många olika växter och djur tillsammans, baserat på perenner och självsående grödor). Det är bra och fina idéer. Men jag tror inte på dem alls. Vi kan inte köra en copy-paste av våra ideal vad gäller ekologisk jordbruk, vi måste kunna se situationen som den är. Vi MÅSTE jobba för att ge fattiga bönder tillgång till handelsgödsel och bekämpningsmedel. Vill vi spara in på användandet av insatsmedel är det vi som borde göra det, vi som har råd att anlita experter, lägga trädor och vänta åratal på att våra perenna växter ska ge sin första skörd. Vi som har traktorer och EU-bidrag och gratis skollunch för våra barn. Vi som är vana vid att äta många olika saker och inte har en matkultur helt baserad på en gröda.Vi ska inte undanhålla en lösning från ett land där majoriteten inte kan vara säkra på varifrån nästa mål mat kommer, bara för att den lösningen inte är i ropet just nu. 

Att inte primärt satsa på att utveckla ekologiskt jordbruk i låginkomstländer betyder såklart inte att man ska släppa tanken på hållbara system. Naturligtvis ska vi stödja en utveckling mot integrerat växtskydd, mot näring i kretslopp och mot säker avfallshantering och minimal kemikalieanvändning. Men vi kan inte förneka att bördigheten i våra jordar byggts upp av ett frikostigt användande av handelsgödsel under efterkrigstiden, och vi kan inte förneka att det är effektivt. Först när det finns en grundtrygghet, ett fungerande samhälle och möjligheter för inkomst som inte kommer från jordbruket så kan vi koppla in värderingar om handelsgödsel vara eller icke vara. Men just nu, för en fattig outbildat människa på landsbygden som inte har möjlighet att mata sin familj, kommer en säck handelsgödsel antagligen göra mer nytta än en kurs om permakultur (om jag fick bestämma skulle man få både och). Och i min åsikt så måste vi släcka branden innan vi kan börja bygga upp något nytt och bättre. Ett system i ständig kris har ingen förmåga att investera för förbättring. 

Bistånd är inte en enkel fråga. Men om du frågar mig, så ska vi som har råd stödja med utbildningar av ekologiska odlingstekniker, men också med handelsgödsel och bekämpningsmedel om det efterfrågas. Vi ska plocka det bästa ur alla inriktningar, och vi ska satsa på att maximera skördar och på att utveckla marknader. Vi ska hjälpa till med verktygen för att länder själva ska kunna bygga upp hållbara odlingssystem och vi ska ta bort de hinder som satts upp för en jämlik global handel. Sann hållbarhet kan aldrig begränsas i regelsystem, utan måste vara dynamisk. Så det är dags att släppa tanken på ekologiskt vs. konventionellt och börja tänka nytt.  

Malawi. Fotograf: Sofie Orvestedt

(Obs. Det jag har skrivit baseras på mina intryck av att vara i Malawi och prata med bönder och lokala experter. Jag är ingen expert på biståndsarbete, så läs gärna mer om ämnet hos andra källor inte du bildar dig en uppfattning)    

   

Historien om fosfor; från evigt liv till ond bråd död

Som ni kanske tidigare märkt så har jag en viss fixering vid ämnet fosfor. Inte enbart har jag skrivit tidigare inlägg om det här i bloggen samt skaffat mig en doktorandtjänst om ämnet, jag fick även det kärleksfulla (?) smeknamnet "Miss P" när jag var på 'summer campus' i Frankrike.

Hur som. Ämnet är fascinerande i nutiden, men har en kanske ännu mer fascinerande historia. Eftersom jag just nu sitter och "sätter min forskningsfråga i relation till annan relevant och aktuell forskning" så snubblar jag över en hel del spännande information. Kanske inte det man skulle kalla för aktuellt, men jag kan inte låta bli att dela med mig till er. Här kommer alltså en kort historia om alkemister, sprängämnen, fabriksarbetare med självlysande skelett och stora mängder mänsklig urin. En historia om fosfor.

*mystisk och dramatisk musik*

Ren vit fosfor lyser i mörker, eftersom ytan reagerar med syret i luften och bildar  de kortlivade ämnena HPO och P2O2 som bägge avger ett svagt grönt sken. 

Fosfor upptäcktes år 1669 av Herr Doktor Henning Brand (även stavat Hennig Brand/Brandt). Han hade det nu mera ganska ovanliga yrket alkemist. Ni som kan er Harry Potter vet vad alkemisterna framförallt försökte åstadkomma, nämligen De Vises Sten. Enligt myten är det ett självlysande rött pulver med förmågan att omvandla oädla metaller till glimmande guld, och att förlänga livet på den som förtär det. Med evig ungdom och oändlig rikedom som tänkt slutprodukt kan man tänka sig att Herr Brand kände en viss upphetsning när han en dag lyckades framställa en mystisk substans, som dessutom lyste i mörkret. Ämnet var dock inte de vises sten, utan vad vi nu känner till som fosfor (från grekiskans ‘phôs’ som betyder ‘‘ljus’’, och ‘phoros’ som betyder ‘‘bärare’’). Det han framställt var den giftiga och mycket reaktiva varianten vit fosfor (även kallas gul fosfor). Fosfor kan även förekomma i röd form, och är då betydligt mer ofarlig.

Om ni läsare känner för att utföra ett äkta 1600-tals alkemiexperiment så finns Henning Brands enkla recept bevarat och lyder som följande:

• Boil 50 buckets of human urine to reduce it to a thick syrup. 
• Heat until a red oil distills up from it, and draw that off. 
•  Allow the remainder to cool, where it consists of a black spongy upper part and a salty lower part. Discard the salt, mix the red oil back into the black material. 
• Heat that mixture strongly for 16 h. First white fumes come off, then an oil, then phosphorus. 
• The phosphorus may be passed into cold water to solidify. 

 ‘‘The Alchymist, In Search of the Philosopher’s Stone’’. Henning Brands upptäckt av fosfor 1669. Målning av  Joseph Wright. Notera de stackars assistenterna i bakgrunden, som antagligen fått äran att samla ihop och hantera 50 hinkar mänsklig urin. 

Fosfor var alltså upptäckt, men det skulle dröja i alla fall hundra år innan man kom underfund med hur man skulle utnyttja denna nya resurs. I slutet av 1700-talet upptäckte man att ben innehåll betydligt större koncentrationer fosfor än vad urin gör, och den industriella framställningen av fosfor tog fart.

Buffelben forslades via järnväg till fabriker, i USA år 1885

Ett viktigt användningsområdet för vit fosfor under 1800-talet var produktionen av tändstickor. Dock användes ingen skyddsutrustning, vilket gjorde att arbetarna utvecklade vad som kallades "phossy jaw". Sjukdomen manifesterar sig till en början i en nekros av käkben och omkringliggande vävnad, och utvecklas sedan till allvarliga hjärnskador samt förlust av funktion i viktiga inre organ. Om inte de påverkade käkbenen snabbt opererades bort dog patienten. Eftersom sjukdomen berodde på att fosfor ansamlats i skelettet kunde man ibland se hur de drabbades käkbenen lyste i mörker.

Användandet av vit fosfor vid framställning av tändstickor blev internationellt förbjudet först år 1906, i Bernekonventionen. Då hade arbetare protesterat och strejkat i över tjugo år, med den mest berömda strejken i London 1888, "The matchgirl strike". Efter förbudet ersattes den vita fosforn med den betydligt säkrare röda fosforn som man precis hade listat ut hur man kunde producera.
(Den cyniskt lagda kan misstänka att det snarare var detta tekniska framsteg, än arbetarnas protester, som gav upphov till förändringen. Levande arbetare jobbar trots allt bättre, om man nu har alternativ.)

"Phossy jaw". Ingen googling för den kräsmagade. 

Förbudet mot användandet av vit fosfor för tändstickor känns antagligen helt rimligt för de flesta. Det skulle också vara totalt rimligt att förbjuda användandet av vit fosfor helt och hållet, eftersom det är ett oerhört farligt ämne. HA! För att sammanfatta det hela med Harry Martinssons ord, "Det finns skydd mot allt som tänkas kan, men det finns inget skydd mot människan". Det logiska steget för vår ras är med andra ord att tillverka stora mängder vapen och göra vårt bästa för att bomba oss tillbaka till stenåldern.Ett något dyster exempel är till exempel är de 2000 ton brinnande brinnande fosfor som släpptes över Hamburg, Henning Brands forna hemstad, under andra världskriget. And that's why we can't have nice things.   

Vit fosfor brinner alltså vid kontakt med luft, och bilder då en rök som drar åt sig vatten. Slutresultatet av reaktionen är fosforsyra, vilket är kraftigt frätande. Fosfor som vapen ger alltså mycket svårsläckta bränder samt svåra skador på de personer som får det på sig. Denna egenskap, tillsammans med den tidigare nämnda toxiciteten, har gett fosfor smeknamnet "djävulens ämne".

Vit fosfor över Gaza

Men, undrar ni, är inte fosfor det man lägger på åkrarna? Jo, naturligtvis. Detta djävulens ämne är också helt essentiellt för alla levande celler. Fosfor är en del av cellmembran, enzymer, energivalutan ATP samt inte minst arvsmassan DNA och RNA. Primär- och sekundärkonsumenter (alltså växt- och köttätare) får i sig sitt nödvändiga fosfor i organisk form via födan, medans primärproducenter (växter, alger, svampar etc) behöver ta upp den från sin omgivning. I växternas fall så tas fosfor upp via rötterna i form av icke-organiskt väte- eller divätefosfat.

Historian om fosfor som gödselmedel är dock något mindre dramatisk. I alla tider har människor känt till att det växer bättre om man lägger på lite bajs. Till exempel finns det bevis för att gödsel från både kreatur och människor har använts i Kina under i alla fall de senaste femtusen åren, att Japanska bönder hämtade "night soil" från 1600-talets Tokyo och att medeltida lorder i England straffade bönder som förde bort fårlortar från betesmarken. Vi har alltså känt till gödselns betydelse långt innan vi visste att näringsämnen fanns eller att växter behöver dem.   

     

Brytning av guano i Peru för användning som gödsel på åkrarna. Guano kommer från fåglar eller fladdermöss, och är rikt på både kväve och fosfor. 

Under 1800-talet behandlades ben med syra för att göra fosforn mer växttillgängligt. Processen utvecklades sedan av en man vid namn John Laws, som kom på hur man effektivt kunde utvinna superfosfat (en blandning av kalciumdivätefosfat och kalciumsulfat) från apatit (kalciumfosfat), andra fosforrika mineral, ben etc.

Idag kommer majoriteten av den fosfor vi använder till gödsel från mineral brutet från gruvor. Bilden nedan visar hur användningen av mineralfosfor (rött) steg skarpt efter andra världskrigets slut, och ligger betydligt högre än användningen av fosfor från stallgödsel (grönt). 

Figur över användningen av olika former av fosfor, från: Cordell, D., Drangert, J.-O., and White, S., (2009), The story of phosphorus: Global food security and food for thought. Global Environmental Change, 2009. 19(2009) p. 292-305. 

Ungefär 90 % av världens reserver av fosforrika mineral finns i Marocco, Västsahara, Kina, USA, Sydafrika och Jordan. Kvalitén på råvaran skiftar dock rejält. I värsta fall finns det kontaminering av tungmetaller som kadmium och bly, eller av det radioaktiva ämnet uran. I Sverige använder vi dock fosfor från Finland, som är av en mycket hög kvalitet.

En modern fosforgruva i Marocko. 

Idag används framförallt ammoniumfosfat som fosforgödning, istället för det tidigare så vanliga superfosfatet.

Ammoniumfosfat

 Så. Det var lite om detta djävulens ämne, som är så nödvändigt för vår existens. Ett ämne vars upptäckt har hjälpt till att mata världens befolkning, men också har hjälpt till att döda ansenliga delar av den. Från historiska problem med förgiftade fabriksarbetare och brinnande städer till dagens bekymmer med övergödning, kontaminering samt en eventuell katastrofal framtida bristsituation. Allt har att göra med detta livsnödvändiga ämne.  



Vill du veta mer? Här är lite källor och tips för vidare förkovring:

• Podcasten Myter och Mysterier - avsnittet om Alkemi (inte något om fosfor dock)

•  K. Ashley, D. Cordell, D. Mavinic. A brief history of phosphorus: From the philosopher’s stone to nutrient recovery and reuse. Chemosphere 84 (2011) 737–746

• Cordell, D., Drangert, J.-O., and White, S., (2009), The story of phosphorus: Global food security and food for thought. Global Environmental Change, 2009. 19(2009) p. 292-305. 

• Emsley, J. The 13th Element: The Sordid Tale of Murder, Fire, and Phosphorus (bok)

Riskkakor och ny författare

Jag tänkte att vi skulle prata lite om arsenik i ris. Eller ja, tänkte och tänkte, jag blev tillfrågad av Sabina att skriva ett par ord med anledning av Livsmedelsverkets rapport i förra veckan (sammanfattningen finns att läsa HÄR och innehåller mycket saklig information). Och det kan jag ju. Jag är skrivkunnig, har universitetsexamen i livsmedelsvetenskap, och är mån om att hålla mig väl med Sabina. Jag heter Agnes och det här är min syn på riskkakorna.

Risk-kakor

För det första. Det är få saker som fascinerar och skrämmer så som gammalt hederligt giftigt arsenik. Ett grundämne som fängslat författare och förgiftat ovetande folk och fä i alla tider. Fråga bara Erik XIV, den dam som blivit arsenikförgiftad av sin eleganta klänning i scweinfurtergrönt (tyget är indränkt i arsenik, som bildar en giftig gas vid kontakt med fukt som exempelvis svett), eller den stackars häst som arsenikdopades för att se frisk och välmående ut tills hästkrängarn fått igenom sin försäljning, varvid hästen inte var så kry längre. Arseniken är urtypen av något som är farligt, och i största möjliga mån ska undvikas.

För det andra. Matlarm. Är vi inte lite trötta på dom nu? Om vi blundar och känner efter riktigt noga, finns det inte en liten känsla av att ”det kan väl inte vara så farligt”. I tider där äkta mat hyllas, en knappt kan få ett oeko skvätt mjölk i kaffet och sylten möglar i kylen då ingen haft vett att tillsätta konserveringsmedel (den uppmärksamme läsaren kan en nu uttyda var jag står i dessa frågor). Vore det inte lite skönt att bara strunta alla rubriker om hälsokällor och hälsofällor, och bara äta mat. Strunta i allt, och bara äta det som känns bra. Det vore ju ganska skönt, om inte annat som ett mindfulnessexperiment – kan jag äta en måltid utan att tänka på arsenik, kalorier, salt, e-nummer, protein eller vad som nu oroar mig?

Så är vi tillbaka till arsenikriset, och Livsmedelsverket varnande texter. Ska vi bli oroade, och ta rådet på allvar? Äta ris några få gånger i veckan, koka riset i ett överflöd av vatten, och låta små barn gå miste om den gastronomiska sensation som riskakor med riktigt mycket smör är? Jag tror det. Arsenikrislarmet är just ett sådant larm som en ska ta på allvar. Arsenik är både deckarförfattargiftet of choice, och en verklig risk som orsakar onödiga cancerfall bland vanliga levande människor. I Sverige äter vi inte särskilt mycket ris, och vårt grundvatten är inte arsenikförgiftat, men i andra delar av världen ser det annorlunda ut.

Jag rekommenderar att läsa Karin Boyes krönika i DN (2015-10-03), ”En kaka utan arsenik är en bättre kaka”, och därefter äta en omgång sushi i rent dödsförakt. Men sen så ska en nog vänta ett par dagar innan en hugger in på risgrynsgröten

 Hur en kokar risgrynsgröt i ett överflöd av vatten är ett problem för framtiden.

Svensk köttproduktion - Den snällaste skurken?

Hej alla! Ser att folk fortfarande tittar in, så fint! Jag är just nu i Malawi och skriver mitt exjobb, och det kommer komma ett mastigt inlägg om deras jordbruk, historia och politik senare.

För övrigt så har Malawi nyss drabbats av svåra översvämningar, så känner du dig rik och generös skulle en gåva till för exempel Läkare Utan Gränser eller We Effect kunna hjälpa till mycket. 

Tillbaka till kärnverksamheten. Jag blev inspirerad av en diskussion på facebook angående den här artikeln och blev inspirerad till att ge min egen åsikt om köttfrågan.

Jag tycker inte att man ska köpa utländskt kött. Förutom att jag vill värna om den svenska produktionen så är det är i min åsikt oansvarigt att importera mat vi kan producera själva. Vid import har vi ingen kontroll eller påverkan över hur produktionen sker, oavsett om det gäller behandling av djur eller besprutning av grödor. I Sverige har vi byggt upp och fortsätter bygga på regler som vi har kommit överens om i en demokratiskt process, regler som gör den svenska produktionen svårare och dyrare men också säkrare och hållbarare.

Men är den svenska köttproduktionen bra? Jag tycker inte det, Jag tycker den är bättre, kanske för att vi inte har någon regnskog att hugga ner, kanske för att vi har en historia av att (till en viss grad) måna om djurvälfärd. Faktum kvarstår dock att kött är generellt dåligt för miljön. Detta gäller framförallt om man ger kraftfoder till djuren. En förståndig markanvändning skulle i min åsikt innebära en lågintensiv köttproduktion som huvudsakligen sker på mark som inte lämpar sig för odling av annat än vall, och med kraftfoder som producerats som en essentiell del av en genomtänkt växtföljd. Men det är en utopi. Våra svenska djur äter importerat foder, odlat med bekämpningsmedel som är förbjudna i Sverige. Köttproduktionen utomlands sker ofta under högintensiva former som sliter hårt på både djuren och naturen. Det är inte på något sett en hållbar situation.

Jag tror att köttkonsumtion och produktion kan ha en plats i vårt samhälle, men inte i den utsträckning som sker nu. Detta är också en orsak till varför jag är skeptisk mot ekoodlingens motstånd mot fixerat luftkväve (handelsgödsel). Det leder till ett beroende av djurhållning som jag inte gillar, både för att kunna utnyttja gödsel samt för att kunna få in kvävefixerande grödor i växtföljden (som sedan blir foder, tex klöver).

Vi måste fundera på vad hållbarhet är och komma ihåg att den aldrig ser likadan ut. Jordbruket måste anpassas till lokala förhållanden, och kan inte tvingas in i ett regelverk och ges en hållbarhetsstämpel. Framförallt kan man inte jämföra två onda ting och klappa sig själv på axeln för att man inte var värst.

Och slutklämmen om ärtbiffen? Skärpning för fan.  

Vi måste tala om kväve

Hej alla! Över tusen personer har läst mitt förra inlägg, vilken grej! Tack för alla fina kommentarer på facebook och IRL <3

Nu ska jag lämna SD åt sitt öde och istället skriva om den debattartikel som publicerades idag på SvD Opinion, "Ekologisk odling - vägen till svält"  skriven av bland annat min fd handledare Holger Kirchmann (av Saltå Kvarn kallad för "det konventionella jordbrukets överstepräst", så jag blir väl lärjunge eller korgosse eller nåt).

Jag tycker att de förklarar saker bra i artikeln, men tänkte gå in på en del som jag vill utveckla. Handelsgödsel.

Vi kan börja med att konstatera att de inte nämner fosfor i artikeln. Det är naturligtvis för att hållbar tillförsel av fosfor är ett olöst problem både för konventionellt och ekologiskt. Jag har skrivit om det tidigare, om ni vill veta mer.

Kväve (N) däremot. Där har vi mycket att prata om. I ekologisk produktion förlitar man sig på kvävefixerande grödor och stallgödsel för att få tillbaka/cirkulera kväve i systemet. I konventionell använd såklart också kvävefixerande grödor ibland, men det kompletteras med kväve som fixerats med hjälp av Haber Boch-metoden och säljs som handelsgödsel. I nuläget används naturgas som väte- och energikälla vid fixering av kväve. Inte bra.

I sin artikel skriver Kirchmann et al följande:

"Det hävdas ofta att framställningen av mineralgödselkväve kräver mycket fossil energi och därför inte är miljövänlig. Den fossila energin som går åt för att framställa mineralgödselkväve får vi dock mångfaldigt tillbaka genom den skördeökning som blir följden av gödselanvändningen. En modern handelsgödsel skulle också med fördel kunna framställas genom att använda bioenergi. Detta kan göras genom att vi tar vi en del av skördeökningen för att framställa denna bioenergi och vi får ändå kvar betydligt mer av skörden för livsmedelsproduktion jämfört med ekoalternativet."

Väldigt logiskt. Metan från naturgas skiljer sig inte från metan från biogas. Jag skulle även vilja lägga till att vi måste cirkulera kvävet från mänskligt avfall. Det är slöseri med resurser att rena bort det i reningsverk och sedan använda naturgas/biogas för att fixera nytt.

Så om vi ska ta det kort. Så här (ungefär) ser kvävets väg ut idag:

Ett mer resonabelt och energieffektivt alternativ vore något sådant här:

Utopin är alltså att detta system ska vara självförsörjande på energi samtidigt som det ger en effektiv livsmedelsproduktion på minsta möjligt yta. Så ser det inte ut nu, och det är en lång väg att gå tills dess, men personligen anser jag att detta är en betydligt bättre målbild än idén om 100 % ekologiskt.

Rasister och bonnläppar

Det svenska folket har gått till val, och jag kan villigt erkänna att jag inte är helt nöjd med resultatet. Den stora skrällen är att Sverigedemokraterna har dubblat sitt väljarstöd och nu har runt 13 %. De är större än Miljöpartiet och därmed Sveriges tredje största parti. Vad fan hände?

Många kloka människor har gett sitt perspektiv, och jag håller i mångt och mycket med Åsa Linderborg. Läs det. Det är bra. 

Jag ser SD som ett rasistiskt och oerhört problematiskt parti, men jag tror inte en sekund på att deras väljare alla identifierar sig som rasister. De är nog helt enkelt så att många av dem överhuvud taget inte funderar på rasism eller ser det som ett särdeles stort problem. Det betyder inte att det inte är en rasistisk handling att rösta på SD, men det betyder att det omöjligt går att vinna över dessa personer genom att tala om rasism. Viktigt påpekande bara. Detta inlägg är inte på något vis till för att förringa den antirasistiska kampen, den är oerhört viktig och tycks nu vara mer aktuell än någonsin. Problemet är att jag är oerhört vit och fruktansvärt mycket medelklass, så min uppfattning om rasism är sekundär. Den kampen lämnar jag till de briljanta människor som kan den bättre, och ni alla borde gå in på Rummet och suga in kunskap och berättelser. Men innan ni gör det så vill jag tala lite om vad jag kan. Landsbygd. 

SVT gjorde en vallokalsundersökning, VALU, om hur människor röstar, men även om varför de röstar som de gör och vilka frågor de anser vara viktiga. I de alternativ som fanns att välja på så fanns varken landsbygdsutveckling eller jordbrukspolitik med. Det är icke-frågor. Fast inte för SD, och jag vågar säga att det inte heller är icke-frågor för många av SDs väljare. Landsbygdspolitiken är viktig för de människor som lever på landsbygden, och det är även människor som i högre utsträckning röstar på SD, ett parti som pratar både om och till dessa människor. När SD talade i Uppsala innan valet så pratade den lokala ordföranden om bostäder utanför stan, om infrastruktur och om bredband till alla. Motdemonstranten bredvid mig himlade med ögonen och sa i häcklande ton "bredband på landsbygden, det är ju verkligen viktigt" och skrattade med sin kompis. Jag fick en klump i magen.

Lyssna på det här. Det är fan fruktansvärt. 

"De etablerade partierna bryr sig överhuvudtaget inte om landsbygdspolitik. Vad ska man då rösta på? Jag röstar inte själv på SD, men jag förstår att folk gör det" - Inez Abrahamsson.

Det är alltså inte bara invandringsfrågan de andra partierna har schabblat bort, det är även landsbygden. Det här måste vi prata om och belysa. Jag kommer härmed ge några handfasta förslag på politik jag vill se.

1. Bredband och mobiltäckning
Jag struntar i om blåhåriga flickor skrattar åt mig, det här är en oerhört viktig fråga. Om landsbygd och glesbygd ska vara en attraktiv boendeplats så måste man kunna ha videokonferenser, ta emot samtal och kolla på Netflix. Särskilt om vi vill ha yngre människor på landsbygden. 

2. Lägg inte ner lokala sjukhus, skolor och äldreboenden
Jag personligen skulle inte vilja bo för långt ifrån ett sjukhus eller om jag hade barn för långt ifrån skolan. Äldrevården måste också behållas på landsbygden, folk ska kunna stanna kvar i sin hemort så länge som de vill. Det är också en fråga om jobbtillfällen, så klart. Vi kan inte reagera på avfolkningen av landsbygden genom att montera ner välfärdssystemen för de som finns kvar, vi måste satsa pengar för att återigen göra landsbygden attraktiv.

3. Ta hand om lantbruket
En landsbygd utan lantbruk är otänkbar. Vi måste bevara den svenska produktionen och ta hand om våra jordbruksföretag.  

4. Kollektivtrafik
Man måste kunna åka kollektivt dit man bor. Vi måste även fundera på hur höga bensinskatter påverkar landsbygden. Det kanske finns bättre lösningar som inte slår mot de som måste använda bil?

5. Ändra språket och attityden
Sluta prata om bonnläppar, epa-raggare och "de som blev kvar". Det alienerar landsbygdsbor och ökar klyftorna mellan staden och landet. Sluta även ursäkta dålig infrastruktur och låg tillgång till samhällstjänster med någon slags romantisering av "det enkla livet på landet". 

6. Tala till och med människorna som bor utanför stan
Politiker. Åk ut. Prata med folk. LYSSNA. TA IN. GÖR.


Vi måste börja komma ihåg att det bor människor även utanför städer, och att deras röster är värda precis lika mycket. Förhoppningsvis kommer det minska missnöjet och därmed minska SDs skadliga inflytande på vårt land. 

Säkerhet, miljö och toaletter

Nu är jag tillbaka igen! Saknat mig?

Indiens premiärminister Narendra Modi höll nu i dagarna ett stort tal till befolkningen. Här valde han att ta upp våldet mot kvinnor. Han talade om våldtäkter, om aborter av kvinnliga foster och om...toaletter. Varför pratade Indiens premiärminister om toaletter? Så här stod det i artikeln jag läste: 

Part of the shift in culture that Modi hopes to achieve is doing away with the practice of outdoor defecation and increasing the number of toilets available in girl’s schools.[...] According to a BBC report, “a senior police official in Bihar said some 400 women would have ‘escaped’ rape last year if they had toilets in their homes.”

 Varför talade han om toaletter, och vad menas med "outdoor defecation". Och varför bloggar jag om detta på en blogg om lantbruk? Låt mig förklara med lite siffror. Alla figurer är tagna från UNICEF och WHOs rapport Progress on Drinking Water and Sanitation 2012 som du kan hitta här.

Open/outdoor defecation betyder precis vad det låter som. Man gör sina behov utomhus, på marken. Det som skrämmer och förvånar mig är att 15 % av världens befolkning fortfarande praktiserar detta. Sanningen är att enbart 63 % av oss har tillgång till faciliteter som på ett hygieniskt sätt ser till att det inte sker någon kontakt mellan människor och mänsklig avföring. Resten får klara sig bäst de kan, med gropar, påsar, utedass, buskar och liknande. Avsaknaden av sanitära lösningar för mänskligt avfall är störst på landsbygden i fattiga länder, vilket kan ses i figurerna nedan.

Avsaknad av ordentliga toaletter är såklart en hälsofara. Dels den uppenbara smittrisken, men även faran i att gå iväg ensam för att förrätta sina behov. På många ställen är hotbilden så stor att framförallt kvinnor inte vågar gå ut på nätterna av rädsla för att bli överfallna. Detta leder till naturligtvis till hälsoproblem. Deras rädsla är inte heller ogrundad, det är inte ovanligt att kvinnor blir våldtagna när de går iväg ensamma.

En annan del i det här är de mer långsiktiga miljöproblemen. I fattiga länder skulle mänskligt avfall kunna vara en stor resurs om man under säker hantering kunde använda det som gödning i odlingen. Men utan något system för hantering av avfall kan det inte ske någon uppsamling eller efterbehandling av det potentiella gödselmedlet. Det finns beräkningar som visar på att 22 % av världens fosforbehov skulle kunna täckas genom användning av mänskligt avfall (Mihelcic et al, 2011). Detta skulle vara en dubbel miljövinst genom att både minska beroendet av fosformineral och dessutom minska tillförseln av näring till vattendrag, sjöar och hav. Samtidigt skulle det ge fattiga jordbrukare tillgång till billig växtnäring.

Kritiker må kalla detta inlägg något långsökt, men jag vill tvärtom hävda att det visar på hur täta samband det finns mellan på ytan helt skilda problem. Det visar även på hur fattigdomsbekämpning och utveckling av infrastruktur hör tätt samman med utformningen av ett hållbart jordbruk och att dessa frågor måste finnas med i planeringen och utförandet av projekt i utvecklingsländer. Genom att använda den kunskap som nu finns kan vi redan från början bygga hållbara system för avfallshantering i de områden då dessa saknas, istället för att upprepa samma misstag igen. Jag hoppas att Indien tar tag i dessa frågor, och jag hoppas att det kan göras på ett modernt och hållbart sätt. Ingen människa ska behöva utföra sina behov på marken.  

Källor:

Mihelcic, J. R., Fry, L. M, Shaw, R. (2011), Global potential of phosphorus recovery from human urine and feces, Chemosphere 84 (2011) 832-839

Word Health Organization and UNICEF (2012), Progress on drinking water and sanitation update 2012, WHO/UNICEF Joint Monitoring Program for Water Supply and Sanitation.