Rasister och bonnläppar

Det svenska folket har gått till val, och jag kan villigt erkänna att jag inte är helt nöjd med resultatet. Den stora skrällen är att Sverigedemokraterna har dubblat sitt väljarstöd och nu har runt 13 %. De är större än Miljöpartiet och därmed Sveriges tredje största parti. Vad fan hände?

Många kloka människor har gett sitt perspektiv, och jag håller i mångt och mycket med Åsa Linderborg. Läs det. Det är bra. 

Jag ser SD som ett rasistiskt och oerhört problematiskt parti, men jag tror inte en sekund på att deras väljare alla identifierar sig som rasister. De är nog helt enkelt så att många av dem överhuvud taget inte funderar på rasism eller ser det som ett särdeles stort problem. Det betyder inte att det inte är en rasistisk handling att rösta på SD, men det betyder att det omöjligt går att vinna över dessa personer genom att tala om rasism. Viktigt påpekande bara. Detta inlägg är inte på något vis till för att förringa den antirasistiska kampen, den är oerhört viktig och tycks nu vara mer aktuell än någonsin. Problemet är att jag är oerhört vit och fruktansvärt mycket medelklass, så min uppfattning om rasism är sekundär. Den kampen lämnar jag till de briljanta människor som kan den bättre, och ni alla borde gå in på Rummet och suga in kunskap och berättelser. Men innan ni gör det så vill jag tala lite om vad jag kan. Landsbygd. 

SVT gjorde en vallokalsundersökning, VALU, om hur människor röstar, men även om varför de röstar som de gör och vilka frågor de anser vara viktiga. I de alternativ som fanns att välja på så fanns varken landsbygdsutveckling eller jordbrukspolitik med. Det är icke-frågor. Fast inte för SD, och jag vågar säga att det inte heller är icke-frågor för många av SDs väljare. Landsbygdspolitiken är viktig för de människor som lever på landsbygden, och det är även människor som i högre utsträckning röstar på SD, ett parti som pratar både om och till dessa människor. När SD talade i Uppsala innan valet så pratade den lokala ordföranden om bostäder utanför stan, om infrastruktur och om bredband till alla. Motdemonstranten bredvid mig himlade med ögonen och sa i häcklande ton "bredband på landsbygden, det är ju verkligen viktigt" och skrattade med sin kompis. Jag fick en klump i magen.

Lyssna på det här. Det är fan fruktansvärt. 

"De etablerade partierna bryr sig överhuvudtaget inte om landsbygdspolitik. Vad ska man då rösta på? Jag röstar inte själv på SD, men jag förstår att folk gör det" - Inez Abrahamsson.

Det är alltså inte bara invandringsfrågan de andra partierna har schabblat bort, det är även landsbygden. Det här måste vi prata om och belysa. Jag kommer härmed ge några handfasta förslag på politik jag vill se.

1. Bredband och mobiltäckning
Jag struntar i om blåhåriga flickor skrattar åt mig, det här är en oerhört viktig fråga. Om landsbygd och glesbygd ska vara en attraktiv boendeplats så måste man kunna ha videokonferenser, ta emot samtal och kolla på Netflix. Särskilt om vi vill ha yngre människor på landsbygden. 

2. Lägg inte ner lokala sjukhus, skolor och äldreboenden
Jag personligen skulle inte vilja bo för långt ifrån ett sjukhus eller om jag hade barn för långt ifrån skolan. Äldrevården måste också behållas på landsbygden, folk ska kunna stanna kvar i sin hemort så länge som de vill. Det är också en fråga om jobbtillfällen, så klart. Vi kan inte reagera på avfolkningen av landsbygden genom att montera ner välfärdssystemen för de som finns kvar, vi måste satsa pengar för att återigen göra landsbygden attraktiv.

3. Ta hand om lantbruket
En landsbygd utan lantbruk är otänkbar. Vi måste bevara den svenska produktionen och ta hand om våra jordbruksföretag.  

4. Kollektivtrafik
Man måste kunna åka kollektivt dit man bor. Vi måste även fundera på hur höga bensinskatter påverkar landsbygden. Det kanske finns bättre lösningar som inte slår mot de som måste använda bil?

5. Ändra språket och attityden
Sluta prata om bonnläppar, epa-raggare och "de som blev kvar". Det alienerar landsbygdsbor och ökar klyftorna mellan staden och landet. Sluta även ursäkta dålig infrastruktur och låg tillgång till samhällstjänster med någon slags romantisering av "det enkla livet på landet". 

6. Tala till och med människorna som bor utanför stan
Politiker. Åk ut. Prata med folk. LYSSNA. TA IN. GÖR.


Vi måste börja komma ihåg att det bor människor även utanför städer, och att deras röster är värda precis lika mycket. Förhoppningsvis kommer det minska missnöjet och därmed minska SDs skadliga inflytande på vårt land. 

Säkerhet, miljö och toaletter

Nu är jag tillbaka igen! Saknat mig?

Indiens premiärminister Narendra Modi höll nu i dagarna ett stort tal till befolkningen. Här valde han att ta upp våldet mot kvinnor. Han talade om våldtäkter, om aborter av kvinnliga foster och om...toaletter. Varför pratade Indiens premiärminister om toaletter? Så här stod det i artikeln jag läste: 

Part of the shift in culture that Modi hopes to achieve is doing away with the practice of outdoor defecation and increasing the number of toilets available in girl’s schools.[...] According to a BBC report, “a senior police official in Bihar said some 400 women would have ‘escaped’ rape last year if they had toilets in their homes.”

 Varför talade han om toaletter, och vad menas med "outdoor defecation". Och varför bloggar jag om detta på en blogg om lantbruk? Låt mig förklara med lite siffror. Alla figurer är tagna från UNICEF och WHOs rapport Progress on Drinking Water and Sanitation 2012 som du kan hitta här.

Open/outdoor defecation betyder precis vad det låter som. Man gör sina behov utomhus, på marken. Det som skrämmer och förvånar mig är att 15 % av världens befolkning fortfarande praktiserar detta. Sanningen är att enbart 63 % av oss har tillgång till faciliteter som på ett hygieniskt sätt ser till att det inte sker någon kontakt mellan människor och mänsklig avföring. Resten får klara sig bäst de kan, med gropar, påsar, utedass, buskar och liknande. Avsaknaden av sanitära lösningar för mänskligt avfall är störst på landsbygden i fattiga länder, vilket kan ses i figurerna nedan.

Avsaknad av ordentliga toaletter är såklart en hälsofara. Dels den uppenbara smittrisken, men även faran i att gå iväg ensam för att förrätta sina behov. På många ställen är hotbilden så stor att framförallt kvinnor inte vågar gå ut på nätterna av rädsla för att bli överfallna. Detta leder till naturligtvis till hälsoproblem. Deras rädsla är inte heller ogrundad, det är inte ovanligt att kvinnor blir våldtagna när de går iväg ensamma.

En annan del i det här är de mer långsiktiga miljöproblemen. I fattiga länder skulle mänskligt avfall kunna vara en stor resurs om man under säker hantering kunde använda det som gödning i odlingen. Men utan något system för hantering av avfall kan det inte ske någon uppsamling eller efterbehandling av det potentiella gödselmedlet. Det finns beräkningar som visar på att 22 % av världens fosforbehov skulle kunna täckas genom användning av mänskligt avfall (Mihelcic et al, 2011). Detta skulle vara en dubbel miljövinst genom att både minska beroendet av fosformineral och dessutom minska tillförseln av näring till vattendrag, sjöar och hav. Samtidigt skulle det ge fattiga jordbrukare tillgång till billig växtnäring.

Kritiker må kalla detta inlägg något långsökt, men jag vill tvärtom hävda att det visar på hur täta samband det finns mellan på ytan helt skilda problem. Det visar även på hur fattigdomsbekämpning och utveckling av infrastruktur hör tätt samman med utformningen av ett hållbart jordbruk och att dessa frågor måste finnas med i planeringen och utförandet av projekt i utvecklingsländer. Genom att använda den kunskap som nu finns kan vi redan från början bygga hållbara system för avfallshantering i de områden då dessa saknas, istället för att upprepa samma misstag igen. Jag hoppas att Indien tar tag i dessa frågor, och jag hoppas att det kan göras på ett modernt och hållbart sätt. Ingen människa ska behöva utföra sina behov på marken.  

Källor:

Mihelcic, J. R., Fry, L. M, Shaw, R. (2011), Global potential of phosphorus recovery from human urine and feces, Chemosphere 84 (2011) 832-839

Word Health Organization and UNICEF (2012), Progress on drinking water and sanitation update 2012, WHO/UNICEF Joint Monitoring Program for Water Supply and Sanitation.  

Den svenska köttdöden

"Suggor buras in i trånga bås på tolv gårdar i landet, bland annat i Östergötland. Syftet är att på försök se om flera spädgrisar överlever de första fem dagarna i sitt liv. En sådan regelmässig fixering av suggan har länge varit förbjuden i Sverige." - Affärsliv.com 

Jag läste nyss en artikel som fick hjärtat att åka ner i magen och pulsen att gå upp till 180. 

"Svenska grisbönder har allt svårare att hävda sig i konkurrens med billigare importkött. Branschorganisationen Sveriges grisföretagare har därför utarbetat ett förslag till djuromsorgs­program som de hoppas kan leda till ökad produktivitet. 
Målet är att få ett så kallat kontrollprogram godkänt av Jordbruksverket som ger grisbönder som ansluter sig till det, möjlighet att göra avsteg från djurskyddslagens föreskrifter."

Detta är vad som händer när den svenska marknaden sviker det inhemska köttet. Det är enkelt, räcker inte vårt fina djurskydd för att konkurrera med de låga priserna på importkött så får vi antingen lägga ner produktionen eller sänka kraven. Jag känner mig illamående och besviken, efter fyra års studier på SLU och förhoppningsvis ett framtida yrkesliv kopplat till lantbruket så vill jag kunna känna mig stolt över den svenska produktionen och de svenska bönderna men så tycks inte bli fallet.

Tack för det, alla snåljävlar som låtsas att de bryr sig om djuren och upprörs över både falska produktionsbilder (från tex djurrättsalliansen) samt faktiska ändringar till de sämre pga bristande ekonomi (tex skicka tillväxtgrisar till Polen) men ÄNDÅ köper danskt, tyskt eller irländskt kött för att det "är så billigt, tihi". Jag har mycket svårt att tro att vi kommer ha en djurproduktion i Sverige om tio år, eller ens om fem år. "Tjohej!" säger Djurrättsalliansen med vänner, men saken är den att FOLK KOMMER INTE ÄTA MINDRE KÖTT. Det finns inga tendenser som visar på att köttätandet kommer att gå ned, så det enda vi har lyckats uppnå är en lägre självförsörjningsgrad, en ännu tommare landsbygd, försvunna kulturlandskap, fler långa transporter och en högre andel kött från djur som levt under oacceptabla, och okontrollerbara, förhållanden. 

För vet ni vad den främsta fördelen är med svensk produktion? Att vi kan vara med och påverka! Att våra regler gäller, att vi kan utnyttja vårt fungerande kontrollsystem, att djuren är mycket friskare än snittet i EU, att antibiotika används med måtta, att vi kan fucking åka till bonden och kolla vad hen håller på med. Det är därför jag aldrig skulle köpa utländskt kött. 



Tack för det, jag antar att den billiga flintasteken till grillen var värt det. 

Avromantisera landsbygden

När jag växte upp i skogsbygden på gränden mellan Halland och Västra Götaland, så avskydde jag landsbygden. Jag drömde om stora städer som aldrig sov, fart och fläkt, nya människor och händelser hela tiden. Nu bor jag i en stad och drömmer om ett avskiljt hus, en trädgård och kanske några hönor. För att elda på mitt landsbygdsknarkande så läser jag tidskrifter som Äkta Mat, och bloggar som Underbara Clara. Det är en vacker bild av glesbygd som målas upp i dessa tidningar och bloggar, men det är inte den bilden jag känner igen från när jag var ung tonåring och bodde på ett ställe dit bussar inte kör på helgerna.

Här är jag uppvuxen, anteckna gärna

Människor på landsbygden beskriva ofta på två vitt skilda sätt, antingen som passionerade för djur och natur, miljömedvetna och inriktade på närproducerad produktion, eller med föraktfulla kommentarer om EPA-traktorer, snus, låg utbildning och SD-sympatier. Staden är normen och alla utanför är antingen människor som har som högsta dröm att bo där, eller som högsta dröm att flytta därifrån.

Landsbygdsutveckling för mig är att sudda ut dessa fördomar och normer om hur man ska bo och framförallt hur man ska vara om man bor på ett visst sätt. Jag vill se unga singlar som inte flyttar till Stockholm, utan kanske istället bosätter sig i en lugn och vacker ort med få grannar och utmärkt internettillgång. Jag vill att urbanisering ska bli omodernt.

En romantisering av landsbygden kan ge fördelar, men jag tror snarare att det hjälper till med att göra tanken att flytta dit ännu mer främmande. Landsbygd är helt enkelt någonting som händer andra människor, och reportage om hur människor bär ved, lever utan el och måste köra fyra mil för att få mobiltäckning är inte lockande, om än kittlande.

Vi lever i en global värld, säger man, men ändå är det svårt att bo på ett ställe i Sverige och jobba på ett annat. Landsbygden behöver bredband, mobiltäckning, sjukvård, skolor, affärer och kollektivtrafik. För att få en levande landsbygd ska man kunna flytta dit utan att offra mer än vad man får. Urbaniseringen sker för att jobben flyttar till staden, men även på gammal vana och på grund av att landsbygden saknar resurser för att hålla kvar och locka dit folk. Vi måste ta av oss våra Astrid Lindgren-glasögon och inse att enbart kärlek till naturen inte får folk att flytta bort från alla samhällsfunktioner och bekvämligheter.  

På landet kan man till exempel ha gosiga kossor, men är det värt att offra tillgången till internet?

Radiotips!

Vetandets värld i P1 har på sistone sänt några program som jag tror skulle intressera er. Själv tycker jag att det är oerhört fascinerande att lyssna på vad för forskning som bedrivs i Sverige just nu. 

Programmen är bara 20 minuter långa och går att ladda ner eller lyssna på direkt i webbläsaren. 


Svenska lantbruk i förändring
"Bondgårdarna i Sverige bara växer och växer. Det som var tio bondgårdar för trettio år sedan är idag sammanslagna till en stor gård idag. Dagens gårdar är idag tio gånger så stora, jämfört med 1980-talet, enligt kulturgeografen Anders Wästfelt, som hävdar att förändringen går snabbare i Sverige än i övriga Europa."

Jordbruket anpassar sig till nytt klimat
"En av de yrkesgrupper som är absolut mest väderberoende är jordbrukare. För dem har klimatförändringar både positiva och negativa effekter. Det gäller att anpassa sig till den nya verkligheten och forskarna försöker hjälpa till."

Döden på löpande band
"Moderna slakterier är en processindustri där djuren slaktas på löpande band. Sveriges största grisslakteri slaktar nästan 2500 grisar om dagen. På det lilla gårdsslakteriet i Skåne får djuren själva avgöra takten. De träffar aldrig djur eller människor de inte känner och ser aldrig ett annat djur dö. Lägre takt betyder högre kostnad, men vad får jakten på billig mat egentligen kosta?"

Det äckliga jordbruket

(Vad har hänt med alla läsare? Kom tillbaka!)

Jag har ju i en gäng inlägg kritiserat det ekologiska och det biodynamiska jordbruket, så det är väl inte mer än rätt att jag slänger en skopa ovett på det konventionella.

Sanningen är att jordbruk är hemskt. Det är fruktansvärt. Det släpper ut miljögifter, läcker näringsämnen, skövlar regnskog och utrotar arter. Det släpper ut växthusgaser, använder fossila bränslen, packar ihop marken och förstör ekosystem. Det är dessutom hundra procent ofrånkomligt nödvändigt.

Det är nästan det som är det hemskaste. Vi kommer aldrig att kunna bryta vårat smutsiga beroende av denna smutsiga produktionsform.

Vi kommer aldrig kunna leva på ett sätt som inte har en påverkan på världen runt om kring oss.

Därför har man utvecklat det ekologiska jordbruket, för att försöka göra vår ofrånkomliga påverkan så bra som det bara går. Tyvärr så har det stagnerat och stannat, vi går i gamla hjulspår och det finns inga direkta tecken på att jordbrukets miljöpåverkan minskar. Enligt min analys så beror detta på att man stirrar sig blind på att det existerar ett ekologiskt alternativ och glömmer bort att ställa krav på det konventionella.

År 2011 var 0.86 % av all jordbruksmark i välden odlad på ett certifierat ekologiskt sätt. Även om detta skulle dubblas så är det en droppe i havet av den totala produktionen. Så varför är vi då så fokuserade på det ekologiska jordbruket? Det här är anledningen varför jag kallar ekologiskt för ett alibi. Den ekologiska produktionen blir till det alternativ medvetna konsumenter kan välja istället för att ställa krav på den konventionella produktionen. Genom att ge ett ekologiskt alternativ minskar incitamenten för att faktiskt ta tag i de verkliga problemen som jordbruket ligger bakom.

Tänk er själva. Hur mycket skillnad i utsläpp av bekämpningsmedel skulle en dubbling av ekologiskt göra jämfört med en skärpning av reglerna för det konventionella? Hur mycket läckage skulle man slippa om man använde handelsgödsel på ett förståndigt sätt? 99 % av jordbruksarealen brukas konventionellt, det är där vi måste lägga kraften.

För jordbruket suger. Det stinker och förstör. Men vi måste ha det, och vi måste göra det på ett förståndigt sätt. Inga fler alibin.

You can't spell peak without P

I en genomsnittlig västvärldsmänniskas vardagsliv förbrukas, direkt och indirekt, en mängd ändliga resurser enbart för att hålla personen vid liv och komfort. Användandet av uttrycken "ändlig/förnyelsebar resurs"har frekvent använts av framförallt miljörörelsen och finns nog i de flestas vokabulär vid det här laget, men jag vill ändå göra en genomgång om vad det egentligen är jag menar. Var drar man egentligen gränsen mellan vad som är ändligt och inte? Observera är att detta är min egen tolkning av begreppen, grundat i min utbildning.

1) Förnyelsebar resurs
En förnyelsebar resurs är någonting som går att återskapa. Ett exempel på detta är till exempel skog, som faktiskt växer upp igen om man bara väntar lite. Närliggande till denna grupp är de oändliga resurserna.

Vindkraftverk

2) Oändlig resurs
En oändlig resurs är någonting som inte tar slut. Där har vi till exempel sol och vind samt Guds kärlek till skapelsen.

Oljeborrning 1908

3) Ändlig resurs
När någonting är ändligt betyder det att det kommer ta slut, förr eller senare. I denna gruppen finns till exempel olja, stenkol samt mitt tålamod (skoja bara, det är oändligt)

Easy as pie med andra ord. Problemet är bara att det såklart finns både nyanser och grader i det här. Olja ses som sagt som en ändlig resurs, men om man ska vara petig så kommer det att bildas ny olja, det tar bara väldigt lång tid. Var går den gränsen, hur snabbt ska nybildningen gå för att man ska kunna hävda förnyelsebart? Och kan grundämnen som uran och fosfor verkligen ses som oändliga?

Exemplet jag vill ta upp är fosfor (P), detta livsnödvändiga ämne som är en så essentiell del av det industriella jordbruket. Växter kan helt enkelt inte växa utan fosfor, varför vi tillför det i form av mineralgödsel framställt från fosforhaltiga mineral, framförallt apatit.

Fosfor är ett grundämne och därmed enligt definition oändligt, det kan aldrig försvinna. Däremot så är lätt utvinningsbar fosfor en snabbt krympande resurs, någonting som kommer att ge drastiska konsekvenser för vårt uppehälle på den här planeten. De förråd varifrån vi tar vår fosfor kommer helt enkelt att ta slut förr eller senare, exakt när vi når peak P vet ingen säkert men den vanligaste gissningen ligger på 50-100 år  (Linderholm et al, 2012), och det finns forskare som hävdar att det kommer ske redan 2033 (Cordell, 2010). På andra sidan finns bland annat  IFDC - International Fertilizer Development Center, som i en rapport hävdar att peak P inträffar om tidigast 300-400 år. IFDC har då räknat med att Marocko har betydligt större resurser än vad som tidigare trots, någonting som kritiserats för att vara obekräftat. Att dessutom 85 % av tillgångarna då finns i Marocko är inte heller någonting som anses stabilt.

Oavsett vilka man väljer att tro på i denna fråga så kan man aldrig undvika faktumet att mineralråvaran för handelsgödsel kommer att ta slut. Så är det bara. Dessutom så är utvinningen av P kostsam och energikrävande, och gruvdrift är knappast någonting som ger positiv påverkan på miljön. En annan nackdel med hög användning av P är att det läcker ut i vattendrag och orsakar övergödning.

Algblomning runt Gotland, en konsekvens av övergödning

Men hur ska man då göra för att lösa detta problem innan det leder till konflikter, krig och svält? Såklart ingen lätt fråga, men mitt svar är:

• Kretslopp. Vi måste återföra P till åkern, genom att komma på ett sätt att använda den P som finns i vår avföring och urin. Detta är det enskilt viktigaste som måste göras. 
• Medan kretsloppstekniken utvecklas så kan vi minska användningen genom att äta mindre kött och mejeriprodukter, och därmed undvika onödig odling av foder. Detta skulle naturligtvis ha många positiva bieffekter för både miljö och hälsa, och såklart för djuren.
• Rådgivning och markkartering. P ska enbart läggas där den behövs och när den behövs.

Det är inget omöjligt problem, men det måste tas tag i och det måste hända nu. Att lugnt invänta en peak som alla vet kommer men ingen vet när kommer att orsaka konflikter, prishöjningar och svält. Det går att undvika om viljan finns.


(Och innan folk frågar, eko går alltså runt det här genom att inte lägga på någon ny fosfor utan leva på reserver i jorden. Det fungerar ganska länge med utarmar såklart jorden på sikt. Enligt KRAVs regler är det även tillåtet att lägga på ren apatit, vilket så klart också är ändligt.)



Källor:
Life  cycle  assessment  of  phosphorus  alternatives  for  Swedish  agriculture; 2012; Kersti  Linderholm, Anne-Marie  Tillman, Jan  Erik  Mattsson.

The Story of Phosphorus - Sustainability implications of global phosphorus scarcity for food security; 2010; Dana Cordell

Artikel om IFDCs rapport

Alla bilder från Wikimedia Commons