Riskkakor och ny författare

Jag tänkte att vi skulle prata lite om arsenik i ris. Eller ja, tänkte och tänkte, jag blev tillfrågad av Sabina att skriva ett par ord med anledning av Livsmedelsverkets rapport i förra veckan (sammanfattningen finns att läsa HÄR och innehåller mycket saklig information). Och det kan jag ju. Jag är skrivkunnig, har universitetsexamen i livsmedelsvetenskap, och är mån om att hålla mig väl med Sabina. Jag heter Agnes och det här är min syn på riskkakorna.

Risk-kakor

För det första. Det är få saker som fascinerar och skrämmer så som gammalt hederligt giftigt arsenik. Ett grundämne som fängslat författare och förgiftat ovetande folk och fä i alla tider. Fråga bara Erik XIV, den dam som blivit arsenikförgiftad av sin eleganta klänning i scweinfurtergrönt (tyget är indränkt i arsenik, som bildar en giftig gas vid kontakt med fukt som exempelvis svett), eller den stackars häst som arsenikdopades för att se frisk och välmående ut tills hästkrängarn fått igenom sin försäljning, varvid hästen inte var så kry längre. Arseniken är urtypen av något som är farligt, och i största möjliga mån ska undvikas.

För det andra. Matlarm. Är vi inte lite trötta på dom nu? Om vi blundar och känner efter riktigt noga, finns det inte en liten känsla av att ”det kan väl inte vara så farligt”. I tider där äkta mat hyllas, en knappt kan få ett oeko skvätt mjölk i kaffet och sylten möglar i kylen då ingen haft vett att tillsätta konserveringsmedel (den uppmärksamme läsaren kan en nu uttyda var jag står i dessa frågor). Vore det inte lite skönt att bara strunta alla rubriker om hälsokällor och hälsofällor, och bara äta mat. Strunta i allt, och bara äta det som känns bra. Det vore ju ganska skönt, om inte annat som ett mindfulnessexperiment – kan jag äta en måltid utan att tänka på arsenik, kalorier, salt, e-nummer, protein eller vad som nu oroar mig?

Så är vi tillbaka till arsenikriset, och Livsmedelsverket varnande texter. Ska vi bli oroade, och ta rådet på allvar? Äta ris några få gånger i veckan, koka riset i ett överflöd av vatten, och låta små barn gå miste om den gastronomiska sensation som riskakor med riktigt mycket smör är? Jag tror det. Arsenikrislarmet är just ett sådant larm som en ska ta på allvar. Arsenik är både deckarförfattargiftet of choice, och en verklig risk som orsakar onödiga cancerfall bland vanliga levande människor. I Sverige äter vi inte särskilt mycket ris, och vårt grundvatten är inte arsenikförgiftat, men i andra delar av världen ser det annorlunda ut.

Jag rekommenderar att läsa Karin Boyes krönika i DN (2015-10-03), ”En kaka utan arsenik är en bättre kaka”, och därefter äta en omgång sushi i rent dödsförakt. Men sen så ska en nog vänta ett par dagar innan en hugger in på risgrynsgröten

 Hur en kokar risgrynsgröt i ett överflöd av vatten är ett problem för framtiden.